Krönika. Ida Therén.

2017-07-16 18:45

Att män inte kan prata om känslor skadar dem - för livet

Kvinnor blir verbalt tystade, män blir känslomässigt tystade. Alla lider. Ingen vinner, skriver Ida Therén.

För någon vecka sedan skrev jag en text om samsovning. Den fick mycket uppmärksamhet och många delade.

I den tog jag upp vår felaktiga föreställning att barn ska bli självständiga genom att tvingas till separation. Snarare än det modern forskning visar: att vi blir självständiga i vår egen takt, genom att känna oss trygga. Jag skrev att den iden är en gammal rest från ett patriarkalt synsätt där oberoende är det ultimata målet. 

Efteråt fick jag flera kommentarer och mail från män, som vänligt men konfunderat frågade vad jag menade. Jag förstår deras förvirring. ”Patriarkatet” är ett vitt, och ganska vagt begrepp och används på olika sätt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Kanske använder jag det lite annorlunda än många andra. Med patriarkatet menar jag inte bara ”alla män”. Jag syftar på systemet vi lever i, som innebär en fångenskap för både män och kvinnor. Kortfattat brukar jag beskriva det såhär: kvinnor blir verbalt tystade, män blir känslomässigt tystade. Alla lider. Ingen vinner.

Patriarkatet är ett system som vi fostrats in i och som dominerat planeten, uppskattningsvis, de senaste fem tusen åren. Ett system som får oss att tro att vägen till makt är att trycka ner andra. Genom separation, våld. Jag tror på en annan ordning som inte bygger på hierarkier och dominans, utan på omtanke och kärlek. En, där alla lyfts, genom att vi höjer och stärker varandra.

Vi lider av en enorm obalans, mellan det aktiva och det passiva. Det här är något jag skrivit mycket om, och kommer fortsätta tjata om ett tag till: Vi måste återta passiviteten som något positivt. Att vara passiv är som att vara på standby: att man är öppen nog att kunna ta emot, och skapa – inte bara jaga.

Jämför energin hos bilden av en drottning, magnetisk och passiv på sin tron, mot en aktiv krigare. Vi kan inte alla vara krigare, hela tiden. Det är inte konstigt att det pågår en extrem utbrändhetsepidemi idag, inte minst bland kvinnor. Det drabbar även fler och fler män, i takt med att de tar sig an mer feminint kodat arbete, med barn och hem. Forskningen visar en tydlig korrelation.

Vi förväntas vara krigare, och kämpa varenda dag i livet. Förr eller senare säger kroppen stopp. Vi orkar inte mer. Ibland behöver vi få bara vara drottningar. Ja, oavsett könsorgan.

Jag har aldrig träffat en kvinna som inte innerst inne, trots att hon kanske skäms för det, drömde om att få vara mer passiv. Att bara få vara, ibland. Bli omhändertagen, på ett kärleksfullt vis. Bland de flesta män upplever jag att den innersta längtan är annorlunda. De har ett uppdämt behov av att känna sig behövda. Göra nytta, för någon annan.

Det är samma behov av kontakt, men som uttrycker sig på olika vis, beroende på hur samhället har format oss. En generalisering, men som jag noterat: Kvinnor känner sig för behövda, mer än de orkar. Män saknar att få känna sig behövda över huvud taget. Frustrationen tar sig i uttryck genom (inre) stress, för kvinnor, och (yttre) aggression, för män.

Att män inte kan prata om känslor skadar dem, för livet. Forskning visar att de har färre vänner, sämre kontakt med sina barn och är mer ensamma. Män har lika mycket känslor som kvinnor, bara att de fått lära sig sedan barnsben att trycka undan dem, bita ihop. Inte låtsas om att de finns. Men känslor försvinner inte bara. De ligger och pyr under ytan, tills de gör en sjuk, eller nedstämd. Vi kan blunda, men kroppen glömmer inte.

Jag tror att många män idag vill väl. De famlar efter en lämplig mansroll som inte handlar om att dominera och trycka ner andra. De blir handlingsförlamade, och ger upp, när de inser att rollen inte finns redo för dem. De fastnar framför datorspel eller sporten, för de vet inte hur de ska bära sig åt, utan att vara svin. På samma vis söker kvinnor efter en ny roll. En där vi inte måste välja mellan att vara mjäkiga hemmafruar eller superpresterande toppchefer, för att uppskattas. Ett där vi kan vara kompetenta, men också sårbara.

Vi går in i en ny tid, med nya män och kvinnor. Vi behöver inte längre vara offer för patriarkala föreställningar. Manlighet, för mig, är att lyfta och stärka andra. En ”riktig man” behöver inte trycka ner någon.

Vi måste tänka om, hur vi tänker kring makt. Makt kommer inte ovanifrån. Den kommer underifrån, som två starka armar. Kvinnlighet, för mig, är att tillåtas känna efter hur det känns, inuti. Vi har alla både det feminina och maskulina i oss. Det är dags att sluta låta patriarkatet skrämma och förminska oss. Komma i kontakt med alla delar av oss själva. Tillåtas vara komplexa, fria.

De nya människorna, utan bojor. Ibland är det inte svårare än att bara kasta av dem.

Ida Therén
Ida Therén 

Frilansande kulturskribent och återkommande medarbetare i Dagens ETC, aktuell med artikelsamlingen "Frihet, jämlikhet & systerskap" (Mondial).

Twittrar som @ida_cool, och finns på instagram under namnet @idatheren.